 |
| Äntligen |
Så har Coffy återigen kommit in i den där jobbiga perioden som verkar återkomma samma tid år från år. Han piper, skäller, springer till ytterdörren. Vill inte äta sin mat. Juckar helt hysteriskt på mig så fort jag vänder mig i sömnen, skrattar lite för högt när jag tittar på TV eller stänger locket på "paddan". Han skäller hysteriskt på väg ner till landsvägen och den turen går inte snabbt kan jag säga eftersom det efter allt töande, regnande och blåsande är som en skridskobana fast knögglig.
Idag har han fått vara ute i hundgården i flera timmar för att vi inte ska bli helt sinnesjuka Micke och jag. Blir ju inte bättre heller om vi blir arg på honom eftersom detta verkar vara någon slags tradition. Jobbigt bara att veta att det kommer att pågå i flera veckor. Hade verkligen önskat att vi haft snön kvar så vi hade kunnat tagit sparkturer med killen så han fick springa av sig ordentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar